Angående omröstningen av upphovsrättsförordningen

2018-09-12

Artikel 11: Länkpubliceringsavtal

Artikeln innebär i korta drag att plattformar i framtiden kommer att tvingas att teckna avtal för att få publicera länkar till olika innehållsproducenter. Det gäller som det verkar troligtivs inte så kallade blålänkar där endast själva webbadressen publiceras men kommer i nuvarande utformning att omfatta länkning där delar av innehållet författat av innehållsproducenten återpubliceras. Sådant innehåll kan som jag förstår det till exempel vara en rubrik, en beskrivning eller en kort ingress. Det stora problemet som jag som kritiker ser med artikelns utforming är att kravet på avtal inte är bortförhandlingsbart. Det vill säga att en innehållsproducent inte får frånsäga sig avtalskravet och tillåta publicering av länkar utan att ett avtal upprättas. Mindre innehållsproducenter kan därmed inte konkurrera med större och etablerade innehållsproducenter genom att avsäga sig avtalskravet och på så vis sprida sitt innehåll. Vidare kommer införandet av artikel 11 att tillföra ytterligare makt till de etablerade plattformarna då de fritt kan välja att inte upprätta avtal med innehållsproducenter de av olika anledningar uppfattar som olämpliga. Artikel 11 ger alltså plattformar lagstadgad rätt att censurera innehåll genom att omöjliggöra länkning till vissa innehållsproducenter. Jag och andra kritiker menar att artikel 11 bör skrotas i sin helhet. Länkningar mellan plattformar och innehållsproducenter är själva kärnan i hur det fria informationsutbytet fungerar på Internet. Givetvis ska man som plattform inte kunna återpublicera till exempel hela nyhetsartiklar eller liknande utan att erforderlig ersättning utgår till innehållsproducenten.

Artikel 13: Innehållsfilter

Artikeln innebär att upphovsrättsägare ska ha rätt till ersättning om deras verk sprids utan medgivande. Ett förslag som vid första anblick låter fullständigt rimligt. Det finns dock redan stöd i existerande upphovsrättslagsstiftning som kan tillämpas om upphovsrättsskyddat material sprids utan tillstånd. Det vanliga förfarandet är att upphovsrättsägaren eller dennes ombud anmäler den otillåtna spridningen till plattformen i fråga varvid åtgärder vidtas. Plattformen kan till exempel otillgängliggöra materialet och låta en handläggare bedöma huruvida verket har spridits olovligen eller inte. Skulle plattformen i fråga vägra eller helt enkelt inte bry sig om upphovsrättsfrågor finns alltid möjligheten att göra en brottsanmälan. Man får som bekant inte publicera verk som är upphovsrättsskyddade utan att upphovsrättsägaren har gett sitt medgivande. Det debatteras fortfarande flitigt om vem det är som har publicerat materialet när en digital plattform används. Är det användaren eller plattformen i sig? Plattformar som vägrar handlägga anmälningar om upphovsrättsintrång brukar vara av uppfattningen att det är användaren som har publicerat materialet och att de därmed inte har gjort något fel. För de riktigt stora plattformarna är det lättare att automatisera hanteringen av anmälningar av upphovsrättsintrång i så stor mån som möjligt. Youtube har till exempel redan idag ett automatiserat system på plats vid namn ContentID som sägs ha kostat stora summor pengar att utveckla. Detta system granskar alla videor som laddas upp av användare och försöker hitta otillåten användning av musikspår eller till och med hela videor. Systemet är dock inte perfekt. Det släpper igenom videor som innehåller upphovsrättsskyddade verk och blockerar felaktigt videor som inte innehåller upphovsrättsskyddat material. Vad artikel 13 inför är ett ansvar för plattformarna. Om en plattform råkar släppa igenom upphovsrättsskyddat material ska den bli betalningsskyldig gentemot upphovsrättsägaren. För att slippa detta betalningsansvar behöver plattformarna dels införskaffa automatiska filtreringssystem om de inte redan har sådana på plats. Dels justera dessa så att så lite upphovsrättsskyddat material som möjligt släpps igenom. Här menar vi kritiker att denna justering bara kan ske på bekostnad av att en större mängd lagligt innehåll felaktigt kommer att blockeras. Ytterligare innebär dessa automatiserade system att de, när de väl är på plats, kan användas för att ytterligare inskränka yttrandefriheten på Internet. Du kanske vill skriva något kritiskt om någon framtida regering eller på något annat sätt nyttja den yttrandefrihet du faktiskt har, dels genom grundlagen och dels genom de mänskliga rättigheterna. Ett automatiserat filter kan med små justeringar även börja gälla för andra områden än bara upphovsrättsskydd. I övrigt kommer införandet av artikel 13 att hämma konkurrensen mellan etablerade plattformar och eventuella framtida uppstickare. Om en plattform för att undvika betalningsansvar för vad dess användare gör måste konstruera ett mycket dyrt automatiserat filter alternativt köpa in den tjänsten från en tredje part, blir etableringsmöjligheterna för framtida plattformar mycket små. Med andra ord cementerar artikel 13 alltså dagens etablerade plattformar som en de-facto standard för kommunikation över Internet. Dessa plattformar har redan i och med sin storlek en väldigt stor dominans över användarbasen och kan rent av sägas ha en monopolställning. Jag och andra kritiker menar att artikel 13 bör skrotas i sin helhet. Plattformar på Internet är att betrakta som infrastruktur och ska därför inte hållas ansvariga för vad dess användare väljer att göra. Plattformar ska fortfarande vara fria att införa automatiserade filter om de bedömer att detta underlättar deras arbete gentemot upphovsrättsägare och rättsväsende.